Sanningshalten i ett sådant påstående kan visserligen diskuteras. Tillåt mig att utveckla, innan jag anklagas för att endast ta förmånliga studentlån i syftet att leva livets glada dagar: universitetets utsprungliga existensberättigande var visserligen att ge en utbildning till unga människor, inte sällan i samband med religiös praktis. Det är ingen slump att de flesta av västvärldens äldsta universitet ursprungligen grundats av kyrkoväsendet; mitt eget University of Glasgow grundades på påvligt initiativ 1451, genom en bulla signerad Nicolaus V. Sedan dess har det dock sekulariserats; moderniserats; och sett otaliga upptäckter komma och gå. Dåtidens asketiskt flitiga studiemiljö står sällan att finna i nutiden.
Sant är att många utbildningar fortfarande tar en ansenlig mängd tid och tankekraft i anspråk, men oavsett om man råkar vara den ambitiösaste av medicinare eller jurister så går det inte att ignorera det liv som vuxit fram utanför studiesfären i form av kårer; studentföreningar; högtidsfiranden; och sociala sammanhang. För att göra resonemanget kort och lättsmält kan man med fördel citera Glasgows nuvarande Rector* Charles Kennedy, före detta ledare för Liberal Democrats tillika före detta student vid universitetet, när han talade om Glasgows två kårer: "The university might be the ones giving you your degree, but [the student life] will be giving you your education."
Bevingade ord, och sanna. Universitetet är inte endast till för att tillgodogöra sig en utbildning som säkerställer en lön i sådan storlek att du alltid kan förse dig med den senaste miljöbilen från Volvo, utan även för att växa som människa. Aldrig igen kommer man vara lika mottaglig för nya intryck, och aldrig igen kommer man formas lika drastiskt till den människa man sedan ser i badrumsspegeln tills dess att man trillar av pinn.
Själslig utbildning eller ej, så går det inte att undvika att märka att skolan börjat på riktigt. Föreläsningar i byggnader döpta efter 1800-talskemister avlöser varandra, och billiga luncher på kårer eller indiska restauranger följer på löpande band. Jag har redan observerat många skillnader emellan Skottland -- eller för all del, Glasgow -- och Sverige: bland annat är trafikljusen gröna betydligt kortare tid, och det finns ingen smörolja i affärerna. De mest drastiska skillnaderna märker man dock som student vid samhällsvetenskaplig fakultet: istället för det stympade schema som fanns att tillhandahålla i Lund, med max tre timmars lektionstid i veckan, erbjuds mer genomgående föreläsningar på samma tid och plats tre gånger i veckan sida vid sida med veckoliga seminarier. Utöver detta infaller en betygspåverkande uppsats var termin.
En utbildnings kvalitet kan aldrig mätas kvantitativt efter arbetsbörda, oavsett vad vissa folkpartistiska krigare tycks anse. Strikt sett erbjuds inte mycket mer schemalagd studietid här, än i Lund. Likväl är skillnaden överhängande, framför allt i vad som förväntas av en student: utöver lektionstid förväntas man spendera 35 timmar i veckan (!) med studier på egen hand. Självklart spenderar ingen förutom de mest neurotiska; ambitiösa; eller socialt missanpassade samhällsvetarna eller humanisterna så mycket tid på sina studier, men det är likväl en indikation på att kraven är högre, och att man som följd tvingas lära.
I Lund lyckades jag knappt kugga en tenta i socialpsykologi ens om jag försökte.
Jag är inget fan av den militaristiska korsriddare som för nuvarande (och, tydligen, för fyra år framåt; tack för det, Sverige) sitter som svensk utbildningsminister. Jag måste dock ovilligt hålla med honom i sak, när han säger att det saknas krav i det svenska utbildningssystemet, om inte annat så på universitetsnivå. Efter ett år i Lund vet jag vilken veritabel guldåder det är av kreativitet, inspiration, intelligens och vilja att förändra världen, och jag kan inte låta bli att känna att det slösas bort någonstans i röran av inställda föreläsningar, nedskärningar och minimikrav för intag och avancemang i högskolan.
University of Glasgow kommer visserligen, likt alla brittiska lärosäten, få sin släng av spararyxan när David Cameron och grabbarna ska få ordning och reda på ekonomin. Likväl är jag efter en vecka här, mer inspirerad att lära än jag var efter en termin i Lund.
Det satsas för lite på det svenska högskoleväsendet. Var jag inte säker på det innan, så är jag det nu. Hur ta vara på den samlade kraften hos studentkroppen, och hur hjälpa studenterna att komma dit dem vill, intellektuellt såväl som själsligt?
Det är inte upp till mig att avgöra, men ställa frågan kan jag alltid.
***
När jag gick till sängs, någon gång tidigt i morse, dansade två av mina vänner på köksbordet till Mumford & Sons "The Cave". Det var en vacker syn till en vacker låt, och en påminnelse om vilket år det här, redan innan älskade septembers utträde, är på väg att bli.
Kvällen har potential att bli grisig, då inga föreläsningar förekommer på fredagar för min del.
*= Ej att förväxla med den svenska termen rektor, som på engelska motsvaras av principal. Den som vid skotskauniversitet tituleras rector är istället män och kvinnor, ofta kända, som väljs av studenterna att representera dem gentemot universitetet. Bland tidigare rectorer för Glasgow märks Mordechai Vanunu -- en israelisk kärnvapenmotståndare som hela sin tid satt i husarrest, och därmed aldrig besökte Glasgow -- och Jimmy Reid, en av det röda Glasgows mest kända fackföreningskämpar. Den senare höll vid sin installation som rector ett tal som dagen efter citerades i New York Times, och jämfördes med Abraham Lincolns "Gettysburg Address".
Vissa läsare av den här bloggen kommer uppmuntras av nyheten att den gamle skojaren John Cleese vid ett tillfälle satt som rector vid University of St. Andrew's, någonstans längs den karga, skotska östkusten.
