Det är turbulenta tider i imperiets Andra Stad, såsom det är även på andra håll i det Brittiska Samväldet. Storbritannien har lyckats undgå den föga avundsvärda situation som iberiska halvön, Italien, Irland och Grekland har försatt sig i, men de offentliga finanserna är likväl i ett sådant skick att optimismen har förlagts och ersatts med någonting närmre desperation än rationellt tänkande. Tro sig fan, när man tänker efter: universitetsbudgeten har körts i mangel och, trots vaxdockan i Westminsters vallöften -- David 'Call me Dave' Cameron, för att förtydliga sarkasmerna -- så tycks även sjukvårdens NHS åka på stryk tillsammans med stora delar av det övriga offentliga. Det positiva är att studenter, sjuksköterskor, brandmän, lärare och lektorer, och vanliga kontorsslavar är enade i att demonstrera emot en framtid som ekar av Thatcherårens, för Skottland och norra England, deprimerande tidevarv.
Churchill sade vid något tillfälle, mellan grav alkoholism och demens, att "den som inte är socialist när han är ung, har inget hjärta; den som inte förkastar det när han blir gammal, har ingen hjärna". Personligen önskar jag först ge fingret åt Churchill, för att därefter ge fetknoppen delvis rätt: radikala rödingar är onekligen överrepresenterade i ungdomen, åtminstone att döma av universitetsvärlden. Glasgow, vår röda sandstensstad, är inget undantag: sedan februari har ett gäng under monikern "Glasgow Uni Occupied" ockuperat byggnaden i vilken den avvecklade doktorandklubben The Hetherington Research Club höll till fram tills förra året. Reaktionen har, minst sagt, varit delad.
I stort sett är campus delat i tre läger. Det första anser att Free Hetherington -- ty så kallar de sig numera -- är det bästa sedan skivat bröd, och att direkt aktion är det enda sättet att påverka vår galning till rektor att snarast avbryta planer på att skrota inte endast sociologi, utan även i stort sett hela School of Modern Languages. Det andra anser att de våldsamma, vandaliserande, smutsiga, illaluktande vandalerna bör klippa sig och skaffa ett jobb, för att därefter dra åt helvete någonstans långt ifrån University of Glasgow. Den tredje klicken är i bästa fall apatiska, och i värsta fall direkt ignoranta.
Polarisering fyller till viss del ett syfte i samhället: den svenska Riksdagen skulle onekligen vara fattigare förutan den emellanåt extrema opinion som tutas genom megafon av Vänsterpartiet. Motsättningar föder debatt, som i sin tur föder nya idéer och tankesätt. I universitetets och studentkroppens nuvarande situation är det dock i alla avseenden högst destruktivt. Nedskärningarna inom det offentliga och i vidareutbildning leder inte endast till att alla språk utom franska försvinner från syllabi -- vem behöver väl tyska? -- utan kommer kännas inom alla områden. Även säkra ämnen såsom juridik, medicin och tandläkare kommer känna av åtstramningen genom färre seminarier, färre föreläsare per elev, och färre föreläsningar. Den ekonomiska krisen angår oss alla, och de studenter vid Glasgow som inte är upptagna med att ligga fulla på en bakgata är upptagna med att klösa ögonen ur varandra, snarare än universitetets ledningsgrupp.
Ropen skallar allt högre om att ockupanterna bör lämna Hetherington. Samtidigt har delar av ockupationen misshandlats; brandlarm har satts igång av obehöriga -- och i det fallet, nakna -- medstudenter och många börjar tycka att det hela har nått en larvig nivå, och att Free Hetherington inte är så illa trots allt.
Undertecknad kan inte låta bli att tänka på Lincolns tal när han, inför den amerikanska Republikanska kongressen accepterade deras nominering till president 1858, sade: "A house divided itself cannot stand".
Universitetets högerhökar och allmäna olyckskorpar får kraxa så högt de vill. Hur man än vänder och vrider på det är studenterna för tillfället aktivt upptagna med att gräva bort sin egen grund och underminera det gemensamma problem vi alla står inför. Innan man inser det -- och förhoppningsvis lyckas mobilisera soffliggarna i processen -- är vi, i brist på mer färgglada uttryck, rökta.
Politisk polemik gör sig verkligen bäst klockan fyra på morgonen, men ljuspunkter finnes: på onsdag trampar jag götaländsk mark igen, för första gången sedan i julas. Man får njuta av det som ges en.
