Red Clydeside

Se inte en lägre frekvens av uppdateringar som ett tecken på att jag har tröttnat; se det snarare som en indikation på att jag vill få in mer substans i mina inlägg än "idag har jag gjort a, imorgon ska jag göra b". Speciellt då det akademiska året nu börjar få upp ångan och har nått marschfart, med allt vad det innebär. Den senaste timmen har spenderats med mina anteckningar angående en sociologisk artikel rörande klassmobilitet i Storbritannien. För all del, ha ett smakprov:

"It could therefore be said that the cross-cohort decrease in intergenerational fluidity as regards quintile income position comes about through such fluidity moving closer to the lower and essentially constant level that is found in the case of class."

Det kan vara en cynisk gissning, men jag antar att herrar Erikson och Goldthorpe inte fick några särskilt smickrande betyg i litterär gestaltning. Eftersom jag likväl arbetat mig igenom en rapport på tjugo sidor inkluderande bibliografi och fotnoter så ser jag mig dock berättigad att filosofera lite, snarare än att göra aktiv, akademisk nytta.

Det är ofta lätt att märka att man är i ett främmande land. Hade jag vaknat en morgon i ett rum jag inte kände igen och gått ut på det jag idag känner som Queen Margaret Drive så hade jag sannolikt kunnat lokalisera mig i Storbritannien, och inte endast genom synen av BBC Scotlands gamla palatsliknande sandstensresidens. Trottoarerna består av en sorts spruckna betongplattor snarare än asfalt, bilarna kör på vänster sida av vägen och det finns övervägande fler rödhåriga människor på stadens gator och torg än jag sett i det Gamla Landet.

En annan egenskap som dock är väldigt typiskt för Skottland i allmänhet och Glasgow i synnerhet är dock de flesta medborgares politiska hemvist. Medan det svenska folkhemmet omdefinieras av en högerallians så är Skottland, om inte rött, så åtminstone orange: minns att Liberal Democrats partifärg är gul. Efter lite mer än en månad här -- faktum är att det imorgon är en kalendermånad sedan Fresher's Week började, ett faktum som är lika skrämmande som överväldigande i sin illustration av tidens förgänglighet -- kan jag från minnet dra två som bekänt sig som Tories, alltså tillhörande Conservative Party: Moderaternas onda brittiska kusiner. En av dem var inte ens skotte, utan engelsman på besök från London.

Om man tittar igenom den brittiska arbetarrörelsen består den av idel skottar; tittar man igenom dess kommunistiska fraktioner är det näst intill lönlöst att vila blicken på någonting söder om engelska Yorkshire. I början av nittonhundratalet ledde den ökade radikaliseringen i Glasgows varvs- och allmäna arbetarkvarter till den epok som kallats "Red Clydeside": det hela började med en strejk på symaskinsfabriken Singer, och ledde via vilda krigsprotester under första världskriget och strejker för bättre bostadsförhållanden till the Battle of George Square 1919. Sextiotusen arbetare samlades i strejk på torget för att kräva en fyrtiotimmarsvecka. Upploppet som så småningom bröt ut kunde inte kontrolleras av polisen, och ledde till att den brittiska regeringen skickade in en tiotusen man stark trupp för att kväsa vad som beskrevs av den skotska statssekreteraren som "en bolsjeviksk revolt". Minnet av ryska revolutionen var färskt även i Storbritannien.

Ledarna Willie Gallacher, Manny Shinwell och David Kirkwood fängslades, och man kom så småningom fram till en överenskommelse med fackföreningarna vilken ledde till fyrtiosju timmars arbetsvecka; jag är alltför partisk för att uttala mig om "förbättringen" i annat än sarkastiskt dräpande former, så jag låter bli.

I valet 1922 valde Skottland 29 MPs från Labour, bland dem strejkorganisatörerna Shinwell och Kirkwood; valet 1923 ledde till att Storbritanniens första socialdemokratiska regering under Ramsay McDonald bildades.

Red Clydeside må närma sig hundraårsjubileum, men Skottland har förblivit rött, om än i ljusare nyans. Att attityden fortfarande är fast förankrad kan man nog till viss del tacka Mrs Thatcher för -- det torde väl i och för sig vara det enda hon är värd att tacka för. Hur som helst är det, utan att lägga vidare tonvikt vid min personliga politiska övertygelse, en om inte annat intressant kontrast att komma ifrån ett land som med åren näst intill malströmslikt dras emot mitten, till ett som inte tvekar en sekund om vilken sida av mitten det tillhör.

***

För att, så här på sluttampen, frångå diverse politiska filosoferingar -- som för övrigt konkretiserades i dagens föreläsning i sociologi på den gode Karl Marx; en föreläsning som levererades med en misstänksamt övertydlig entusiasm -- kan tilläggas att jag mår väl och börjar få viss fason på mitt rum. Elementet är fortfarande bara igång två gånger om dagen, med resultatet att jag nu sitter och huttrar i fleece men i gengäld kommer vakna svettig vid niotiden imorgon. Vår Gestapoliknande hyresvärd har även via e-mail påmint oss om att det är strikt förbjudet att ha affischer och dylikt på något annat ställe än anslagstavlan. Med andra ord kommer affischerna helt enkelt tas ner för en eftermiddag när rummet ska inspekteras i november.

Själv minns jag en korridor i Lund där vi knappt ens fick någon skit när vi borrade hål i kökstaket. Det var tider, det; men inte kunde jag köpa öl i mataffären där, så jag antar att Skottland fortfarande leder.

Varför Delphi trots allt var bättre än Murano Street

Efter att tidigare ha sablat ner på delar av det svenska universitetsväsendet känns det, såhär tre veckor efter flytten från det Gamla Landet, som läge att påpeka att kära Lund trots allt är överlägset Glasgow på vissa punkter. Främst bland dessa är det av universitetet tillhandahållna boendet.

De möjliga SSKK:are som kan tänkas läsa det här skakar säkerligen vantroget på huvudet. Har han redan glömt allt? Hur AFB byggde en mur, hur vi myglade oss runt bestämmelser och direktiv utan logik, och de konstanta hoten om vräkning i samband med fester av fin kaliber?

Pojkar och flickor, ni har ingen aning. SSKK hade, anda och vilja till trots, inte överlevt en termin i det Stasiliknande system som är wardens, senior residents och security. De förstnämnda är våra hyresvärdars anställda, som ska se till att diverse regler efterföljs. Bland dessa finnes att ingen rökning får ske på balkongen; att det ska vara tyst vid 23:00 (vilket visserligen är mer generöst än 22:00-regeln som på vissa håll gäller i Lund -- skillnaden är att den här kan få säkerhetsvakter att storma in i ditt kök och ryta om tystnad och regelbrott); att böter kan ske om köket är för stökigt; och att man inte får ha gäster på rummet i mer än tre dagar. Dessa måste dessutom checkas in i receptionen.

Senior residents är ett steg ner i näringskedjan. Dessa är "äldre" studenter som alla tycks gå tredje året och likväl vara lika gamla som mig, och givet in dedikation till sina arbetsuppgifter var de alla sannolikt mobbade på dagis. Deras huvudsakliga arbete är att rapportera störningar, så att någon ska komma till vår korridor och berätta för oss att vi är hemska människor som ska hålla käften efter elva. Jag antar att jag inte behöver tillägga att vår senior resident knappast är särskilt populär.

Security är, namnet till trots, ganska så reko. Styrkan består huvudsakligen av äldre män som, hör och häpna, har både en del överseende och en gnutta humor. Likväl indikerar deras existens en markant skillnad emot Lund; där AFB i värsta fall ringde in Securitas att kontrollera våra större fester vid ett tillfälle under kvällen, så är denna styrka aktiv dygnet runt. Kombinerat med faktumet att kollektiv bestraffning tydligen fortfarande är vanlig praxis i Storbritannien så kan man utan större bryderier konstatera att man här hålls i betydligt kortare koppel än i Lärdomsstaden.

Avslutningsvis kan konstateras att korridorerna generellt har delade duschar och toaletter, vilket har en tendens att funka finfint tills dess att någon under en festnatt skiter på toastolen snarare än i den. Toppa med faktumet att dörrar och väggar är papperstunna och att kyl- och frysutrymme är exakt 50% av motsvarande i Lund, så kan man bortom allt tvivel konstatera att jag saknar Delphi så att det svider.

"I sitt anletes svett", eller: Livet utanför klubblokalen

En sak som de flesta av västvärldens universitet har gemensamt är att det emellanåt är lätt att glömma varför man är där. När en så stor del av ens dag och vardag kretsar kring att koka snabbnudlar mitt i natten; gå in i första bästa korridorkök där det verkar vara fest, och låtsas att man känner alla; eller att på nattklubbarna surfa genom folkhavet i jakt på äventyr, vänner och flickor med väldoftande hår, är det till och med mycket lätt att glömma att universitetets huvudsakliga syfte är att bistå med en utbildning.

Sanningshalten i ett sådant påstående kan visserligen diskuteras. Tillåt mig att utveckla, innan jag anklagas för att endast ta förmånliga studentlån i syftet att leva livets glada dagar: universitetets utsprungliga existensberättigande var visserligen att ge en utbildning till unga människor, inte sällan i samband med religiös praktis. Det är ingen slump att de flesta av västvärldens äldsta universitet ursprungligen grundats av kyrkoväsendet; mitt eget University of Glasgow grundades på påvligt initiativ 1451, genom en bulla signerad Nicolaus V. Sedan dess har det dock sekulariserats; moderniserats; och sett otaliga upptäckter komma och gå. Dåtidens asketiskt flitiga studiemiljö står sällan att finna i nutiden.

Sant är att många utbildningar fortfarande tar en ansenlig mängd tid och tankekraft i anspråk, men oavsett om man råkar vara den ambitiösaste av medicinare eller jurister så går det inte att ignorera det liv som vuxit fram utanför studiesfären i form av kårer; studentföreningar; högtidsfiranden; och sociala sammanhang. För att göra resonemanget kort och lättsmält kan man med fördel citera Glasgows nuvarande Rector* Charles Kennedy, före detta ledare för Liberal Democrats tillika före detta student vid universitetet, när han talade om Glasgows två kårer: "The university might be the ones giving you your degree, but [the student life] will be giving you your education."

Bevingade ord, och sanna. Universitetet är inte endast till för att tillgodogöra sig en utbildning som säkerställer en lön i sådan storlek att du alltid kan förse dig med den senaste miljöbilen från Volvo, utan även för att växa som människa. Aldrig igen kommer man vara lika mottaglig för nya intryck, och aldrig igen kommer man formas lika drastiskt till den människa man sedan ser i badrumsspegeln tills dess att man trillar av pinn.

Själslig utbildning eller ej, så går det inte att undvika att märka att skolan börjat på riktigt. Föreläsningar i byggnader döpta efter 1800-talskemister avlöser varandra, och billiga luncher på kårer eller indiska restauranger följer på löpande band. Jag har redan observerat många skillnader emellan Skottland -- eller för all del, Glasgow -- och Sverige: bland annat är trafikljusen gröna betydligt kortare tid, och det finns ingen smörolja i affärerna. De mest drastiska skillnaderna märker man dock som student vid samhällsvetenskaplig fakultet: istället för det stympade schema som fanns att tillhandahålla i Lund, med max tre timmars lektionstid i veckan, erbjuds mer genomgående föreläsningar på samma tid och plats tre gånger i veckan sida vid sida med veckoliga seminarier. Utöver detta infaller en betygspåverkande uppsats var termin.

En utbildnings kvalitet kan aldrig mätas kvantitativt efter arbetsbörda, oavsett vad vissa folkpartistiska krigare tycks anse. Strikt sett erbjuds inte mycket mer schemalagd studietid här, än i Lund. Likväl är skillnaden överhängande, framför allt i vad som förväntas av en student: utöver lektionstid förväntas man spendera 35 timmar i veckan (!) med studier på egen hand. Självklart spenderar ingen förutom de mest neurotiska; ambitiösa; eller socialt missanpassade samhällsvetarna eller humanisterna så mycket tid på sina studier, men det är likväl en indikation på att kraven är högre, och att man som följd tvingas lära.

I Lund lyckades jag knappt kugga en tenta i socialpsykologi ens om jag försökte.

Jag är inget fan av den militaristiska korsriddare som för nuvarande (och, tydligen, för fyra år framåt; tack för det, Sverige) sitter som svensk utbildningsminister. Jag måste dock ovilligt hålla med honom i sak, när han säger att det saknas krav i det svenska utbildningssystemet, om inte annat så på universitetsnivå. Efter ett år i Lund vet jag vilken veritabel guldåder det är av kreativitet, inspiration, intelligens och vilja att förändra världen, och jag kan inte låta bli att känna att det slösas bort någonstans i röran av inställda föreläsningar, nedskärningar och minimikrav för intag och avancemang i högskolan.

University of Glasgow kommer visserligen, likt alla brittiska lärosäten, få sin släng av spararyxan när David Cameron och grabbarna ska få ordning och reda på ekonomin. Likväl är jag efter en vecka här, mer inspirerad att lära än jag var efter en termin i Lund.

Det satsas för lite på det svenska högskoleväsendet. Var jag inte säker på det innan, så är jag det nu. Hur ta vara på den samlade kraften hos studentkroppen, och hur hjälpa studenterna att komma dit dem vill, intellektuellt såväl som själsligt?

Det är inte upp till mig att avgöra, men ställa frågan kan jag alltid.

***

När jag gick till sängs, någon gång tidigt i morse, dansade två av mina vänner på köksbordet till Mumford & Sons "The Cave". Det var en vacker syn till en vacker låt, och en påminnelse om vilket år det här, redan innan älskade septembers utträde, är på väg att bli.

Kvällen har potential att bli grisig, då inga föreläsningar förekommer på fredagar för min del.

*= Ej att förväxla med den svenska termen rektor, som på engelska motsvaras av principal. Den som vid skotskauniversitet tituleras rector är istället män och kvinnor, ofta kända, som väljs av studenterna att representera dem gentemot universitetet. Bland tidigare rectorer för Glasgow märks Mordechai Vanunu -- en israelisk kärnvapenmotståndare som hela sin tid satt i husarrest, och därmed aldrig besökte Glasgow -- och Jimmy Reid, en av det röda Glasgows mest kända fackföreningskämpar. Den senare höll vid sin installation som rector ett tal som dagen efter citerades i New York Times, och jämfördes med Abraham Lincolns "Gettysburg Address".

Vissa läsare av den här bloggen kommer uppmuntras av nyheten att den gamle skojaren John Cleese vid ett tillfälle satt som rector vid University of St. Andrew's, någonstans längs den karga, skotska östkusten.

En veckas minnen och luckor

Medan valets dyningar långsamt planar ut i ett skandinaviskt land bortom Nordsjön sitter jag i ett rum med en stor klädhög på golvet, och ett numera fungerande element. Precis som valet precis börjar försvinna ur ens medvetande börjar Fresher's Week på riktigt att förflyttas till minnets imperfekt. Innan de spridda minnesbilderna av åtta dagars fest helt försvinner tänkte er nestor skriva ner en del reflektioner kring galenskapen, och förhoppningsvis kunna täta en och annan lucka för egen del.

Allt sker självklart bohemiskt utan kronologisk ordning eller inbördes sortering.

• Det tog oss en natt att bli den designerade "Party flat". Vi satt stillsamt och diskuterade när vi skulle gå ut, när plötsligt ett gäng rödklädda faddrar från QMU stormade in i köket och med lika delar morot och piska drog ner oss till bottenvåningen för dryckeslekar. Sedan dess har det gått utför.
• Dagen efter, när ytterligare fyra flyttat in och tio av tolv kadetter var på plats, var vi även kända som "the lads' flat". Kvällens fest -- till vilken faddrar från både GUU, GUSA och till och med en förrymd QMU:are vid namn Kev, hade dragit sig -- cementerade ryktet. Vårt kök demolerades dagligen fram till torsdagen, fem nätter på raken. Eller för den delen sex, om du räknar in fredagskvällen när mina kamrater satt och skrålade och söp sig fulla utan gäster.
• En rödhårig tjej från Liverpool pratades med i två timmar med, och pussades på därefter, i måndags (eller var det tisdags?). Hon hörde aldrig av sig igen.
• Söndagen eller måndagen -- som ni märker har det hela, likt stenciler i en vattenpöl, flutit ihop till en enda degig massa -- hamnade jag av en slump ensam på GUU. Resultatet var att jag krökade bort både minne och £40 med deras faddrar, och hade en kanonkväll. Vad exakt de fyrtio quiden spenderades på står dock fortfarande skrivet i stjärnorna, och jag hoppas mest att det inte är något olagligt.
• Bakfyllan har varit överkomlig; magen mindre så.
• Jag har totalt fem nummer i min telefon vars ägare jag står helt handfallen att komma ihåg.
• The Fraser Building, f.d. "The Hub" på campus, serverar lagad mat för cirka £2,5. Mat finns även på SubWay i GUU:s huvudbyggnad, och i The Food Factory på QMU:s översta våning. Ett indiskt ställe kallat "The Curry Leaf" på Byres Road serverar curry med dricka för £5 till lunch. Lunchmässigt kunde SverigSäke inte saknas mindre.
• Ashton Lane, gränden som alltid smälls upp i reklam för Glasgows West End, har visat sig vara endast hundra meter lång.
• En tjej på våningen under oss har konstaterat att jag alltid tycks vara halvnaken när hon kommer upp till vår korridor. Jag skyller på kosmiska sammanträffanden men hon verkar misstänksam.
• Totalt fem svenskar och fyra finnar har hittills påträffats.
• I måndags väcktes hela Cheviot House av brandlarm halv åtta på morgonen. Samma rum har därefter utlöst brandlarmet ytterligare två gånger.
• Guinness serveras i plastglas i GUU:s Beer Bar och smakar likväl bättre än den i det gamla landet.
• Skottarna reagerar generellt mycket negativt på det svenska valresultatet.
• Vår hyresvärd har hotat våra rökande korridorskamrater med vräkning om de röker på balkongen en endaste gång till.
• Badkaret -- ty ett sådant har vi -- har använts för fest två gånger.
• 30% av alla plastkassar från mataffären går år helvete på vägen hem. Åh, Storbritannien.
• Att vandra över en bro och skåda ner i den ravin genom vilken floden Kelvin flyter är överväldigande vackert. Malmös kanaler kan känna sig kraftigt utmanade.
• Tennent's smakar inte så illa som man skulle kunna tro. Ljummen Stella smakar dock ännu värre än man kunde förväntat sig.
• GUU har nio barer och samtliga har besökts några gånger för mycket under den senaste veckan.
• Mina svar i "Never Have I Ever" på diverse förfester har permanent färgat bilden av svenskar som alkoholiserade och avtuppade.
• Återställare funkar.
• Klubbarna kan av okänd anledning inte göra Jägerbomb (alt. Svartbomben). Istället för att fylla ett shotglas och släppa ner det i ett helt glas med Red Bull hälls en shot upp i ett plastglas av standardmått -- ty ej heller shotglas tycks vara på modet här -- och späs ut med lite Red Bull. Ingen förstår min klagan, och när jag hinkade i mig riktiga bombar på förfesten i lördags såg de på mig med skepsis och konstaterade att jag gjorde fel. Åh, Lund, where hast thou gone?
• Några av mina korridorare verkar, om möjligt, ännu mer förstörda än mig.
• Skumparty är kul, tills skummet kommer och letar sig in i öron; ögon; näsa och hals. Jag får erkänna mig mossig och väljer att kalla konceptet för galenskap.
• Synen som allt eftersom tornar upp sig när man tar rulltrappan från tunnelbanan till Glasgows centrum är en typisk sådan där syn som man aldrig kan tröttna på.

Jag missar sannolikt en hel del, men det är att vänta. Veckan har varit lång, händelserik och helt underbar: som en följd har många minnen smält ihop med varandra, och andra har helt enkelt förlorats redan samma natt. Nästa steg i livsstegen torde vara förvandlingen från nyanländ fyllkaja till hårt arbetande student, men jag har hopp om framtiden. Om inte annat får jag väl säga att det svenska valresultatet varit en oväntat kraftig motivation för mig att plugga Politics i fyra år; jag antar att jag borde tacka svenska folkets ljusskyggare delar, men jag tror jag låter bli.

Fridens till nästa gång.

Fresher's Week eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska hostan

Var humanist eller samhällsvetare som någon gång vandrat i anrika korridorer på Lunds Universitet vet att begreppet nollning är ungefär lika ovanligt som en öppen expedition. Detta irriterar många, och bidrar generöst till nationernas monetära tillgångar då frustrerade filosofer, historiker och språkvetare går dit för att dricka bort faktumet att det knappt ges någon introduktion till studentlivet från universitetets håll.

Storbritannien är annorlunda. För det första har universiteten generellt inte separata studentkårer för olika studentgrupper. Istället för Medicinska Föreningen, Teknologkåren och Juridiska Föreningen så ligger alla i en gemensam kår, som huvudsakligen sysslar med sådant som nationerna sköter i Lund: det sociala, de nattliga eskapaderna och de smidda vänskapsbanden. Representationsdelen emot universitetet sköts generellt av en grupp kallad Students' Representative Council.

För det andra är deras version av nollning, Fresher's Week, mindre organiserad och mer öppen för personlig tolkning. Klubbar överallt i städerna har specialerbjudanden; kåren gör vad de kan för att locka dit en; och Fresher's Helpers vandrar omkring och taggar igång stämningen. Då jag själv varit en bitter samhällsvetare snarare än en teknolog på motorvägen mot alkoholism kan jag inte jämföra de två koncepten på ett trovärdigt sätt, men jag tror jag lyckats illustrera de huvudsakliga skillnaderna.

Vidare till mina jaktmarker, Glasgow, som får vara mitt illustrerande exempel. Tragiskt nog i pedagogisk synpunkt, men trevligt nog ur min egen synvinkel, är att University of Glasgow skiljer sig en hel del från andra brittiska universitet. Unikt är bland annat att studentkroppen är indelad i fyra delar: Students' Representative Council (SRC), Glasgow University Sports Association (GUSA), Glasgow University Union (GUU) och Queen Margaret Union (QMU). Detta innebär att du inte har ett gäng av Fresher's Helpers, eller för den delen två: du har tre kompanier av smygberusade veteraner som plötsligt kan storma in i ditt kök med breda leenden och hövligt ryta: "Hiya lads, where you headed tonight?". Detta är ett trevligt inslag, och vårt generella skryt om vår "lads' flat" och dess festiva celebritet har lett till att ett flertal av veteranerna vet precis vad som pågår i Cheviot House 1C. Denna goda PR har lett till att vårt kök sju nätter på raken gästats av fest.

De två kårerna, GUU och QMU, kan jämföras med nationer även om de existerar på betydligt större skala. Exempelvis tar båda klubbarna över tusen personer; GUU har en dansklubb och nio barer; och QMU är en över hela landet erkänd musikscen där bland annat de lokala titanerna Franz Ferdinand spelat. Bonus är att GUU dessutom har en huvudbyggnad som minner mer om viktorianskt kansli än studentförening; QMU kan tyvärr inte aspirera till samma höjder, utan är inhyst i en brutalistisk koloss typisk för sextio- och sjuttiotalets djupt störda arkitektoniska idéer.

Har du läst så här långt så är du sannolikt intresserad av det jag säger, eller så önskar du frustrerat att jag skulle komma till poängen och faktiskt börja tala om Fresher's Week. Din önskan är min lag, som sade Sahlin till Ohly, så nu ges en summering.

Varje dag sedan jag anlände till dimmiga Alba förra fredagen så har de två kårerna haft nattklubb. Detta har lett till att en del alkohol konsumerats; att vårt kök otaliga gånger har festas sönder och samman; att bostadsvärden vid tre tillfällen har rutit åt oss; och att jag har tala med hundratals nya människor, som alla är lika vilsna som mig själv den här veckan. University of Glasgow är ett förhållandevis stort universitet med cirka tjugotusen studenter, varav vilka en ansenlig mängd är nya. Förutom den nattliga extravagansen hålls aktiviteter under dagarna, och en Fresher's Fair på vilken alla universitets societies och sportföreningar har ställt ut sin verksamhet och försökt värva medlemmar. Några gånger däremellan har formaliteter såsom registrering, möte med adviser of studies och introduktionsmöten tagit plats, men dessa försvinner ganska snabbt ur det kollektiva medvetandet under en vecka helt fokuserad på fest och gamman i nära nog bacchisk nit.

Sammanfattningsvis? En Fresher's Week är bättre än tusen icke-existerande nollningar. Var dag når man ny visdom.

QMU:s tyvärr ganska horribla entré. Insidan är betydligt trevligare, delvis för att det inte ser ut som entrén till Försäkringskassans lokaler i en medelsvensk industristad. Mer om kårernas interiör vid ett senare tillfälle.

GUU:s aningen mer tilltalande byggnad, uppförd i samband med universitetets flytt från stadskärnans High Street till det på 1800-talet mer lantliga Gilmorehill. Bakom den högra gaveln sträcker sig en utbyggnad som hyser tre våningar och källare, i vilken sex barer och nattklubbslokalen The Hive står att finna.

Hello, world.

Följande är en programförklaring, en intention snarare än ett löfte och "subject to change without prior notice" som det så vackert står på reklamen till ett flertal av studenterbjudandena här.

Att vid flytt från hemstaden, eller för all del -landet, starta en blogg för att vidarebefordra sina erfarenheter till de som blev kvar är en ritual som under det tjugoförsta århundradets gryning har blivit lika invävt i det kollektiva medvetandet som den första Systembolagsvisiten, införskaffandet av epatraktor på landsbygden, och svart kostym på studenten. Några få avantgardister avviker från mönstret, men förblir undantag snarare än regel.

Noteras bör självklart att det även är regel att de ambitiöst uppstartade bloggarna tenderar att ha en livslängd liknande en dagssländas. Just därför säger jag inte att jag ska ge er upprepade uppdateringar om mitt liv de närmaste fyra åren; jag kommer inte aspirera att göra ett levande reportage över studentlivet, då det redan finns de som klarar av den uppgiften betydligt bättre än jag skulle; jag säger inte att jag kommer vara ett ständigt rapporterande urverk.

Det jag kan säga är att jag aspirerar emot att låta er, vänner och familj i det gamla landet, då och då få veta att jag lever med någorlunda hälsa och esprit.

Se det som ett valmanifest. Mycket kan sägas, men det mesta förblir långrandiga ambitioner snarare än realpolitik. Det fråntar dock inte ambitionen och viljan bakom det hela: låt oss hoppas att jag får något skrivet, och att ni kan få något nöje av att läsa det.