Om tentamina i katedraler och valborgska tilltag i viktorianska parker

Våren har bitit sig fast ordentligt i Strathclyderegionen vid det här laget, med katastrofala konsekvenser för den allmänna disciplinen bland studenter. Det tycks som att koncentration och väder går hand i hand: medan förbättrade väderförhållanden visserligen manar fram en viss joie-de-vivre och inger hopp om framtiden, så blir vädret tills sist så vackert att det känns såväl plågsamt som omöjligt att släpa sig hela vägen till bibliotekskolossen på Gilmorehill och gräva ner sig i böcker om den kinesiska statens struktur. I gengäld så känns det allt mindre angeläget vilka betyg man får, för att det helt enkelt är så mycket trevligare att smyga med sig några ölburkar och vandra till parken i Kelvingrove (som vi, för den oinvigda, dessutom bor bredvid nästa år).

Tentamina har dock genomförts i torsdags, i ekonomisk och social historia. Provet i sig är till största delen ointressant för den som inte är en massiv nörd, men en sak att dela med sig av är miljön vari den skrevs: Bute Hall. De allra flesta examensproven skrivs i den gotiska koloss som är vår huvudbyggnad, och Bute är med stor marginal det definitivt mest dekorerade rummet i byggnaden. Med porträtt i glasfönstren, en orgel någonstans uppe på balkongen, målade tistlar och fleur-de-lis längs med väggarna och medvetenheten att man en dag, inshallah, kommer ha sin avslutningsceremoni därinne, gör den till något rent högtidligt. Risken finns alltid att det känns mer lockande att beundra rummet än diskutera europeisk integration efter femtiotalet, men det är behagliga bryderier. Någonstans i bakhuvudet flög en minnesbild förbi från ett avsnitt av Vita Huset, denna politikfantastens pornografi, när en av karaktärerna uttrycker att skolor borde vara katedraler. Givet kontrasten mellan den påfågelsliknande salen i huvudbyggnaden och det slitna annexet till Matematikhuset på LTH i vilket jag skrev tentor i Lund, så är jag benägen att hålla med.

Intressant nog tycks jag därefter ha tagit någon sorts lov. De tre senaste dagarna har sett mycket fest och gamman, nästan som vore jag färdig, trots att jag har två prov kvar. Det är en missräkning som jag kallt får hantera under veckan, men andra planer fanns aldrig. För den som bott i en grotta de senaste åren så kan från Storbritannien rapporteras att prins William gifte sig med sin böna i fredags, vilket ledde till celebrationer landet, Samväldet, och världen runt. Troget sitt rykte skulle Glasgow självklart vara värst: skotska The Sun rapporterade att det i St. Andrew's skulle hållas en frukost för femtonhundra personer; i Edinburgh skulle fyratusen se bröllopet på storbildstv; och i Glasgow beräknades tolvtusen festglada invånare bege sig till Kelvingrove Park för en gigantisk fest. Då jag av logiska skäl har lidit av viss Siste Aprilabstinens under veckan var detta mycket välkommet, och blev ett värdigt substitut för allt jag missat i Lund. Det är bara något speciellt med tolvtusen människor och en väldig massa mer eller mindre god dricka i en park, i vackert väder.

Tentorna löser sig nog, men idag är söndag och på sjunde dagen vilade Gud. Det känns som ett värdigt exempel att följa.

A House Divided

Är månatlig uppdatering det nya Twitter? Fan vet, men det blir som det blir. Se blogguppdateringar som den där dyra maltwhiskyn som står gömd någonstans bakom gin och från juletiden kvarglömda glöggflaskor; ett behagligt gift som intas på högst oregelbunden basis, och bibehåller sin lockelse genom exklusivitet.

Det är turbulenta tider i imperiets Andra Stad, såsom det är även på andra håll i det Brittiska Samväldet. Storbritannien har lyckats undgå den föga avundsvärda situation som iberiska halvön, Italien, Irland och Grekland har försatt sig i, men de offentliga finanserna är likväl i ett sådant skick att optimismen har förlagts och ersatts med någonting närmre desperation än rationellt tänkande. Tro sig fan, när man tänker efter: universitetsbudgeten har körts i mangel och, trots vaxdockan i Westminsters vallöften -- David 'Call me Dave' Cameron, för att förtydliga sarkasmerna -- så tycks även sjukvårdens NHS åka på stryk tillsammans med stora delar av det övriga offentliga. Det positiva är att studenter, sjuksköterskor, brandmän, lärare och lektorer, och vanliga kontorsslavar är enade i att demonstrera emot en framtid som ekar av Thatcherårens, för Skottland och norra England, deprimerande tidevarv.

Churchill sade vid något tillfälle, mellan grav alkoholism och demens, att "den som inte är socialist när han är ung, har inget hjärta; den som inte förkastar det när han blir gammal, har ingen hjärna". Personligen önskar jag först ge fingret åt Churchill, för att därefter ge fetknoppen delvis rätt: radikala rödingar är onekligen överrepresenterade i ungdomen, åtminstone att döma av universitetsvärlden. Glasgow, vår röda sandstensstad, är inget undantag: sedan februari har ett gäng under monikern "Glasgow Uni Occupied" ockuperat byggnaden i vilken den avvecklade doktorandklubben The Hetherington Research Club höll till fram tills förra året. Reaktionen har, minst sagt, varit delad.

I stort sett är campus delat i tre läger. Det första anser att Free Hetherington -- ty så kallar de sig numera -- är det bästa sedan skivat bröd, och att direkt aktion är det enda sättet att påverka vår galning till rektor att snarast avbryta planer på att skrota inte endast sociologi, utan även i stort sett hela School of Modern Languages. Det andra anser att de våldsamma, vandaliserande, smutsiga, illaluktande vandalerna bör klippa sig och skaffa ett jobb, för att därefter dra åt helvete någonstans långt ifrån University of Glasgow. Den tredje klicken är i bästa fall apatiska, och i värsta fall direkt ignoranta.

Polarisering fyller till viss del ett syfte i samhället: den svenska Riksdagen skulle onekligen vara fattigare förutan den emellanåt extrema opinion som tutas genom megafon av Vänsterpartiet. Motsättningar föder debatt, som i sin tur föder nya idéer och tankesätt. I universitetets och studentkroppens nuvarande situation är det dock i alla avseenden högst destruktivt. Nedskärningarna inom det offentliga och i vidareutbildning leder inte endast till att alla språk utom franska försvinner från syllabi -- vem behöver väl tyska? -- utan kommer kännas inom alla områden. Även säkra ämnen såsom juridik, medicin och tandläkare kommer känna av åtstramningen genom färre seminarier, färre föreläsare per elev, och färre föreläsningar. Den ekonomiska krisen angår oss alla, och de studenter vid Glasgow som inte är upptagna med att ligga fulla på en bakgata är upptagna med att klösa ögonen ur varandra, snarare än universitetets ledningsgrupp.

Ropen skallar allt högre om att ockupanterna bör lämna Hetherington. Samtidigt har delar av ockupationen misshandlats; brandlarm har satts igång av obehöriga -- och i det fallet, nakna -- medstudenter och många börjar tycka att det hela har nått en larvig nivå, och att Free Hetherington inte är så illa trots allt.

Undertecknad kan inte låta bli att tänka på Lincolns tal när han, inför den amerikanska Republikanska kongressen accepterade deras nominering till president 1858, sade: "A house divided itself cannot stand".

Universitetets högerhökar och allmäna olyckskorpar får kraxa så högt de vill. Hur man än vänder och vrider på det är studenterna för tillfället aktivt upptagna med att gräva bort sin egen grund och underminera det gemensamma problem vi alla står inför. Innan man inser det -- och förhoppningsvis lyckas mobilisera soffliggarna i processen -- är vi, i brist på mer färgglada uttryck, rökta.

Politisk polemik gör sig verkligen bäst klockan fyra på morgonen, men ljuspunkter finnes: på onsdag trampar jag götaländsk mark igen, för första gången sedan i julas. Man får njuta av det som ges en.

Storebror ser dig

Jag är inte död. Jag har bara studerat.

Planen var ursprungligen att innevarande blogginlägg skulle ackompanjeras av egentagna bilder, men det orkanliknande vädret som sveper över Strathclyde för tillfället -- och har lett till att den lokala poliskåren har varnat plebejer och patricier för att resa, såvida de inte absolut behöver det; varningar som inte har hörts sedan en halv decimeter snö lamslog Storbritannien i december -- var nog för att övertyga mig om att sådana fasoner får vänta tills nästa gång (som jag garanterar kommer dröja mindre tid än tre månader). Dagens subjekt är såpass välkänt att det likväl knappast krävs grävande journalistik för visuella bevis gällande dess existens.

University of Glasgows huvudbyggnad, döpt efter dess arkitekt, Gilbert Scott, är Storbritanniens näst största neogotiska byggnad efter Palace of Westminster, Houses of Parliaments (notera pluralis) hemvist. Den i högsta grad prominenta spiran är i mångt och mycket universitetets de facto symbol, vilket är ganska naturligt med tanke på att spektaklet är synligt från en väldigt stor del av staden. Sannerligen, om jag kikar snett ut genom ett av mina fönster kan jag se det vid horisonten, och Murano Street känns vanligtvis som andra sidan jorden i förhållande till campus.

Planen är inte att gräva ner mig i djupare arkitektoniska resonemang den här gången, det ämnet planerar jag att ta upp i nästa inlägg. Därmed frångår jag diskussioner om byggnaden i sin helhet, och fokuserar istället på just tornet.

Själva syftet med arkitektur är att väcka känslor, om så sjukhusrummens syfte att väcka komfort; den fascistiska arkitekturens syfte att få människan att känna sig liten; eller Gaudis sannolika syfte att endast förvirra åskådarna. Gilbert Scott Buildings syfte tycks ha varit att profetiskt modellera Harry Potteruniversumet, med tanke på att den vanligaste reaktionen vid första syn tenderar att vara "Hogwarts!". Själv är jag en kultiverad man långt bortom mina barndomsfascinationer och relaterade sålunda istället till sagor om Kung Artur och diverse riddare i hans entourage. Jag ska dessutom inte förneka att jag är såpass fåfäng att en flådig huvudbyggnad definitivt influerade mitt beslut att börja studera här.

Å ena sidan vänjer man sig med tiden vid att ha vad som liknar en korsning mellan borg och medeltida katedral i blickfånget var dag man går till föreläsningar och seminarier, men å andra sidan förblir det en såpass mäktig syn att man då och då stannar och beundrar den. Det där jämrans tornet har dessutom en märkligt motiverande effekt, åtminstone för min del. Föreställ er en dag med seminarium klockan tio, efter vilket man vandrar över till biblioteket. Efter en räd i bottenvåningens Short Loan Collection stånkar man upp för trapporna till kafeterian en våning upp, där man köper en baguett; två Red Bull; och ett paket tuggummin som substitut för frukosten man inte hade tid att äta innan man halvsprang till universitetet. Man letar upp en fåtölj och glufsar i sig sin näringsmässigt bristfälliga föda -- även om det är värt att notera att bagetterna innehåller spenatblad -- medan man läser dagens The Independent för att känna sig upplyst och politiskt medveten. Därefter tar man hissen till nionde våningen och kniper ett bord mellan hyllor fulla av 1800-talsböcker gällande tysk lingvistik, vid vilket man hugger in på bokhögen för att analysera 1920-talets hyperinflation och dess rötter.

Någon gång vid åtta-nio på kvällen stapplar man ut igen. Det är natt, och det är satan så kallt. Bibliotekets brutalistiska mastodontbyggnad reser sig bakom en, glaspanelerna på Fraser Building återger det apelsinfärgade skenet från gatlyktorna och jävlar i havet vad det är kallt. Du funderar på vilken snabbmat man ska plocka upp på vägen tillbaka och om du ska vinka en taxi i korsningen av Great Western Road och Queen Margaret Drive för att inte riskera att stöta på otrevliga gäng av lågutbildade och aggressiva knivviftare. Någonstans i bakhuvudet noterar du dessutom att nästa dag får se likadan ut om uppsatsen både ska komma in i tid, och vara av någon sorts akademisk merit. Du känner dig trött; rent av djävligt trött.

Du drar rocken tätare runt dig och huttrar till. Promenaden kommer få upp kroppsvärmen igen, en pasta carbonara från Little Italy fyller magen för några timmar och om du tar hållet via Great Western och Kelvin Drive så undviker du de otrevligaste passagerna. Du styr stegen hemåt, men inte utan att först slänga en blick över axeln, och där står det precis som det gjorde när du gick in i biblioteket en halv dag tidigare: tornet reser sig mot natthimmlen som om det försökte nå den. Fasaden är upplyst av välplacerade strålkastare som kastar skuggor lika mycket som de ger ljus, och du får intrycket av att någon däruppe i toppen tittar ner på dig, som för att se hur det går; som för att påminna om vilka som vandrat precis samma gata tidigare: premiärministrar, partiledare, kyrkomän, den moderna ekonomins fader och koldioxidets upptäckare.

När du åter börjar gå känns stegen lättare och morgondagen betydligt mindre trälig, för du vandrar med en märkligt väckt övertygelse om att du är en del av något större, och även om du hittills knappt ens kan kvalificera som fotnot i universitetets akademiska historia så känner du dig som en del av den akademiska tradition som residerat på Gilmorehill i hundra och några år, och i Glasgow stad i över femhundra år. Det får dig att känna dig betydligt viktigare än du är, och full av nyväckt hybris bestämmer du dig för att få ett A på uppsatsen och att rulla hatt nere vid Sauchiehall Street så fort den är inlämnad, både på grund av lättnad och över att tillhöra en tradition av akademisk excellens. Inspiration kan väckas på de märkligaste sätt, och i ditt fall väcks det av det neogotiska tornet högst upp i West End.

***

Det börjar bli dags att göra något av den här dagen. Jag har en deadline för min uppsats i Economic & Social History klockan fyra, men den lämnade jag in redan igår. Orkanen ryter fortfarande utanför och bakfyllan har nått en sådan nivå att jag är brutalt hungrig. Dags att logga ut och mästra stormen under en promenad till Tesco.

'Til next time.