Om tentamina i katedraler och valborgska tilltag i viktorianska parker

Våren har bitit sig fast ordentligt i Strathclyderegionen vid det här laget, med katastrofala konsekvenser för den allmänna disciplinen bland studenter. Det tycks som att koncentration och väder går hand i hand: medan förbättrade väderförhållanden visserligen manar fram en viss joie-de-vivre och inger hopp om framtiden, så blir vädret tills sist så vackert att det känns såväl plågsamt som omöjligt att släpa sig hela vägen till bibliotekskolossen på Gilmorehill och gräva ner sig i böcker om den kinesiska statens struktur. I gengäld så känns det allt mindre angeläget vilka betyg man får, för att det helt enkelt är så mycket trevligare att smyga med sig några ölburkar och vandra till parken i Kelvingrove (som vi, för den oinvigda, dessutom bor bredvid nästa år).

Tentamina har dock genomförts i torsdags, i ekonomisk och social historia. Provet i sig är till största delen ointressant för den som inte är en massiv nörd, men en sak att dela med sig av är miljön vari den skrevs: Bute Hall. De allra flesta examensproven skrivs i den gotiska koloss som är vår huvudbyggnad, och Bute är med stor marginal det definitivt mest dekorerade rummet i byggnaden. Med porträtt i glasfönstren, en orgel någonstans uppe på balkongen, målade tistlar och fleur-de-lis längs med väggarna och medvetenheten att man en dag, inshallah, kommer ha sin avslutningsceremoni därinne, gör den till något rent högtidligt. Risken finns alltid att det känns mer lockande att beundra rummet än diskutera europeisk integration efter femtiotalet, men det är behagliga bryderier. Någonstans i bakhuvudet flög en minnesbild förbi från ett avsnitt av Vita Huset, denna politikfantastens pornografi, när en av karaktärerna uttrycker att skolor borde vara katedraler. Givet kontrasten mellan den påfågelsliknande salen i huvudbyggnaden och det slitna annexet till Matematikhuset på LTH i vilket jag skrev tentor i Lund, så är jag benägen att hålla med.

Intressant nog tycks jag därefter ha tagit någon sorts lov. De tre senaste dagarna har sett mycket fest och gamman, nästan som vore jag färdig, trots att jag har två prov kvar. Det är en missräkning som jag kallt får hantera under veckan, men andra planer fanns aldrig. För den som bott i en grotta de senaste åren så kan från Storbritannien rapporteras att prins William gifte sig med sin böna i fredags, vilket ledde till celebrationer landet, Samväldet, och världen runt. Troget sitt rykte skulle Glasgow självklart vara värst: skotska The Sun rapporterade att det i St. Andrew's skulle hållas en frukost för femtonhundra personer; i Edinburgh skulle fyratusen se bröllopet på storbildstv; och i Glasgow beräknades tolvtusen festglada invånare bege sig till Kelvingrove Park för en gigantisk fest. Då jag av logiska skäl har lidit av viss Siste Aprilabstinens under veckan var detta mycket välkommet, och blev ett värdigt substitut för allt jag missat i Lund. Det är bara något speciellt med tolvtusen människor och en väldig massa mer eller mindre god dricka i en park, i vackert väder.

Tentorna löser sig nog, men idag är söndag och på sjunde dagen vilade Gud. Det känns som ett värdigt exempel att följa.