Planen var ursprungligen att innevarande blogginlägg skulle ackompanjeras av egentagna bilder, men det orkanliknande vädret som sveper över Strathclyde för tillfället -- och har lett till att den lokala poliskåren har varnat plebejer och patricier för att resa, såvida de inte absolut behöver det; varningar som inte har hörts sedan en halv decimeter snö lamslog Storbritannien i december -- var nog för att övertyga mig om att sådana fasoner får vänta tills nästa gång (som jag garanterar kommer dröja mindre tid än tre månader). Dagens subjekt är såpass välkänt att det likväl knappast krävs grävande journalistik för visuella bevis gällande dess existens.
University of Glasgows huvudbyggnad, döpt efter dess arkitekt, Gilbert Scott, är Storbritanniens näst största neogotiska byggnad efter Palace of Westminster, Houses of Parliaments (notera pluralis) hemvist. Den i högsta grad prominenta spiran är i mångt och mycket universitetets de facto symbol, vilket är ganska naturligt med tanke på att spektaklet är synligt från en väldigt stor del av staden. Sannerligen, om jag kikar snett ut genom ett av mina fönster kan jag se det vid horisonten, och Murano Street känns vanligtvis som andra sidan jorden i förhållande till campus.
Planen är inte att gräva ner mig i djupare arkitektoniska resonemang den här gången, det ämnet planerar jag att ta upp i nästa inlägg. Därmed frångår jag diskussioner om byggnaden i sin helhet, och fokuserar istället på just tornet.
Själva syftet med arkitektur är att väcka känslor, om så sjukhusrummens syfte att väcka komfort; den fascistiska arkitekturens syfte att få människan att känna sig liten; eller Gaudis sannolika syfte att endast förvirra åskådarna. Gilbert Scott Buildings syfte tycks ha varit att profetiskt modellera Harry Potteruniversumet, med tanke på att den vanligaste reaktionen vid första syn tenderar att vara "Hogwarts!". Själv är jag en kultiverad man långt bortom mina barndomsfascinationer och relaterade sålunda istället till sagor om Kung Artur och diverse riddare i hans entourage. Jag ska dessutom inte förneka att jag är såpass fåfäng att en flådig huvudbyggnad definitivt influerade mitt beslut att börja studera här.
Å ena sidan vänjer man sig med tiden vid att ha vad som liknar en korsning mellan borg och medeltida katedral i blickfånget var dag man går till föreläsningar och seminarier, men å andra sidan förblir det en såpass mäktig syn att man då och då stannar och beundrar den. Det där jämrans tornet har dessutom en märkligt motiverande effekt, åtminstone för min del. Föreställ er en dag med seminarium klockan tio, efter vilket man vandrar över till biblioteket. Efter en räd i bottenvåningens Short Loan Collection stånkar man upp för trapporna till kafeterian en våning upp, där man köper en baguett; två Red Bull; och ett paket tuggummin som substitut för frukosten man inte hade tid att äta innan man halvsprang till universitetet. Man letar upp en fåtölj och glufsar i sig sin näringsmässigt bristfälliga föda -- även om det är värt att notera att bagetterna innehåller spenatblad -- medan man läser dagens The Independent för att känna sig upplyst och politiskt medveten. Därefter tar man hissen till nionde våningen och kniper ett bord mellan hyllor fulla av 1800-talsböcker gällande tysk lingvistik, vid vilket man hugger in på bokhögen för att analysera 1920-talets hyperinflation och dess rötter.
Någon gång vid åtta-nio på kvällen stapplar man ut igen. Det är natt, och det är satan så kallt. Bibliotekets brutalistiska mastodontbyggnad reser sig bakom en, glaspanelerna på Fraser Building återger det apelsinfärgade skenet från gatlyktorna och jävlar i havet vad det är kallt. Du funderar på vilken snabbmat man ska plocka upp på vägen tillbaka och om du ska vinka en taxi i korsningen av Great Western Road och Queen Margaret Drive för att inte riskera att stöta på otrevliga gäng av lågutbildade och aggressiva knivviftare. Någonstans i bakhuvudet noterar du dessutom att nästa dag får se likadan ut om uppsatsen både ska komma in i tid, och vara av någon sorts akademisk merit. Du känner dig trött; rent av djävligt trött.
Du drar rocken tätare runt dig och huttrar till. Promenaden kommer få upp kroppsvärmen igen, en pasta carbonara från Little Italy fyller magen för några timmar och om du tar hållet via Great Western och Kelvin Drive så undviker du de otrevligaste passagerna. Du styr stegen hemåt, men inte utan att först slänga en blick över axeln, och där står det precis som det gjorde när du gick in i biblioteket en halv dag tidigare: tornet reser sig mot natthimmlen som om det försökte nå den. Fasaden är upplyst av välplacerade strålkastare som kastar skuggor lika mycket som de ger ljus, och du får intrycket av att någon däruppe i toppen tittar ner på dig, som för att se hur det går; som för att påminna om vilka som vandrat precis samma gata tidigare: premiärministrar, partiledare, kyrkomän, den moderna ekonomins fader och koldioxidets upptäckare.
När du åter börjar gå känns stegen lättare och morgondagen betydligt mindre trälig, för du vandrar med en märkligt väckt övertygelse om att du är en del av något större, och även om du hittills knappt ens kan kvalificera som fotnot i universitetets akademiska historia så känner du dig som en del av den akademiska tradition som residerat på Gilmorehill i hundra och några år, och i Glasgow stad i över femhundra år. Det får dig att känna dig betydligt viktigare än du är, och full av nyväckt hybris bestämmer du dig för att få ett A på uppsatsen och att rulla hatt nere vid Sauchiehall Street så fort den är inlämnad, både på grund av lättnad och över att tillhöra en tradition av akademisk excellens. Inspiration kan väckas på de märkligaste sätt, och i ditt fall väcks det av det neogotiska tornet högst upp i West End.
***
Det börjar bli dags att göra något av den här dagen. Jag har en deadline för min uppsats i Economic & Social History klockan fyra, men den lämnade jag in redan igår. Orkanen ryter fortfarande utanför och bakfyllan har nått en sådan nivå att jag är brutalt hungrig. Dags att logga ut och mästra stormen under en promenad till Tesco.
'Til next time.
