Om tentamina i katedraler och valborgska tilltag i viktorianska parker

Våren har bitit sig fast ordentligt i Strathclyderegionen vid det här laget, med katastrofala konsekvenser för den allmänna disciplinen bland studenter. Det tycks som att koncentration och väder går hand i hand: medan förbättrade väderförhållanden visserligen manar fram en viss joie-de-vivre och inger hopp om framtiden, så blir vädret tills sist så vackert att det känns såväl plågsamt som omöjligt att släpa sig hela vägen till bibliotekskolossen på Gilmorehill och gräva ner sig i böcker om den kinesiska statens struktur. I gengäld så känns det allt mindre angeläget vilka betyg man får, för att det helt enkelt är så mycket trevligare att smyga med sig några ölburkar och vandra till parken i Kelvingrove (som vi, för den oinvigda, dessutom bor bredvid nästa år).

Tentamina har dock genomförts i torsdags, i ekonomisk och social historia. Provet i sig är till största delen ointressant för den som inte är en massiv nörd, men en sak att dela med sig av är miljön vari den skrevs: Bute Hall. De allra flesta examensproven skrivs i den gotiska koloss som är vår huvudbyggnad, och Bute är med stor marginal det definitivt mest dekorerade rummet i byggnaden. Med porträtt i glasfönstren, en orgel någonstans uppe på balkongen, målade tistlar och fleur-de-lis längs med väggarna och medvetenheten att man en dag, inshallah, kommer ha sin avslutningsceremoni därinne, gör den till något rent högtidligt. Risken finns alltid att det känns mer lockande att beundra rummet än diskutera europeisk integration efter femtiotalet, men det är behagliga bryderier. Någonstans i bakhuvudet flög en minnesbild förbi från ett avsnitt av Vita Huset, denna politikfantastens pornografi, när en av karaktärerna uttrycker att skolor borde vara katedraler. Givet kontrasten mellan den påfågelsliknande salen i huvudbyggnaden och det slitna annexet till Matematikhuset på LTH i vilket jag skrev tentor i Lund, så är jag benägen att hålla med.

Intressant nog tycks jag därefter ha tagit någon sorts lov. De tre senaste dagarna har sett mycket fest och gamman, nästan som vore jag färdig, trots att jag har två prov kvar. Det är en missräkning som jag kallt får hantera under veckan, men andra planer fanns aldrig. För den som bott i en grotta de senaste åren så kan från Storbritannien rapporteras att prins William gifte sig med sin böna i fredags, vilket ledde till celebrationer landet, Samväldet, och världen runt. Troget sitt rykte skulle Glasgow självklart vara värst: skotska The Sun rapporterade att det i St. Andrew's skulle hållas en frukost för femtonhundra personer; i Edinburgh skulle fyratusen se bröllopet på storbildstv; och i Glasgow beräknades tolvtusen festglada invånare bege sig till Kelvingrove Park för en gigantisk fest. Då jag av logiska skäl har lidit av viss Siste Aprilabstinens under veckan var detta mycket välkommet, och blev ett värdigt substitut för allt jag missat i Lund. Det är bara något speciellt med tolvtusen människor och en väldig massa mer eller mindre god dricka i en park, i vackert väder.

Tentorna löser sig nog, men idag är söndag och på sjunde dagen vilade Gud. Det känns som ett värdigt exempel att följa.

A House Divided

Är månatlig uppdatering det nya Twitter? Fan vet, men det blir som det blir. Se blogguppdateringar som den där dyra maltwhiskyn som står gömd någonstans bakom gin och från juletiden kvarglömda glöggflaskor; ett behagligt gift som intas på högst oregelbunden basis, och bibehåller sin lockelse genom exklusivitet.

Det är turbulenta tider i imperiets Andra Stad, såsom det är även på andra håll i det Brittiska Samväldet. Storbritannien har lyckats undgå den föga avundsvärda situation som iberiska halvön, Italien, Irland och Grekland har försatt sig i, men de offentliga finanserna är likväl i ett sådant skick att optimismen har förlagts och ersatts med någonting närmre desperation än rationellt tänkande. Tro sig fan, när man tänker efter: universitetsbudgeten har körts i mangel och, trots vaxdockan i Westminsters vallöften -- David 'Call me Dave' Cameron, för att förtydliga sarkasmerna -- så tycks även sjukvårdens NHS åka på stryk tillsammans med stora delar av det övriga offentliga. Det positiva är att studenter, sjuksköterskor, brandmän, lärare och lektorer, och vanliga kontorsslavar är enade i att demonstrera emot en framtid som ekar av Thatcherårens, för Skottland och norra England, deprimerande tidevarv.

Churchill sade vid något tillfälle, mellan grav alkoholism och demens, att "den som inte är socialist när han är ung, har inget hjärta; den som inte förkastar det när han blir gammal, har ingen hjärna". Personligen önskar jag först ge fingret åt Churchill, för att därefter ge fetknoppen delvis rätt: radikala rödingar är onekligen överrepresenterade i ungdomen, åtminstone att döma av universitetsvärlden. Glasgow, vår röda sandstensstad, är inget undantag: sedan februari har ett gäng under monikern "Glasgow Uni Occupied" ockuperat byggnaden i vilken den avvecklade doktorandklubben The Hetherington Research Club höll till fram tills förra året. Reaktionen har, minst sagt, varit delad.

I stort sett är campus delat i tre läger. Det första anser att Free Hetherington -- ty så kallar de sig numera -- är det bästa sedan skivat bröd, och att direkt aktion är det enda sättet att påverka vår galning till rektor att snarast avbryta planer på att skrota inte endast sociologi, utan även i stort sett hela School of Modern Languages. Det andra anser att de våldsamma, vandaliserande, smutsiga, illaluktande vandalerna bör klippa sig och skaffa ett jobb, för att därefter dra åt helvete någonstans långt ifrån University of Glasgow. Den tredje klicken är i bästa fall apatiska, och i värsta fall direkt ignoranta.

Polarisering fyller till viss del ett syfte i samhället: den svenska Riksdagen skulle onekligen vara fattigare förutan den emellanåt extrema opinion som tutas genom megafon av Vänsterpartiet. Motsättningar föder debatt, som i sin tur föder nya idéer och tankesätt. I universitetets och studentkroppens nuvarande situation är det dock i alla avseenden högst destruktivt. Nedskärningarna inom det offentliga och i vidareutbildning leder inte endast till att alla språk utom franska försvinner från syllabi -- vem behöver väl tyska? -- utan kommer kännas inom alla områden. Även säkra ämnen såsom juridik, medicin och tandläkare kommer känna av åtstramningen genom färre seminarier, färre föreläsare per elev, och färre föreläsningar. Den ekonomiska krisen angår oss alla, och de studenter vid Glasgow som inte är upptagna med att ligga fulla på en bakgata är upptagna med att klösa ögonen ur varandra, snarare än universitetets ledningsgrupp.

Ropen skallar allt högre om att ockupanterna bör lämna Hetherington. Samtidigt har delar av ockupationen misshandlats; brandlarm har satts igång av obehöriga -- och i det fallet, nakna -- medstudenter och många börjar tycka att det hela har nått en larvig nivå, och att Free Hetherington inte är så illa trots allt.

Undertecknad kan inte låta bli att tänka på Lincolns tal när han, inför den amerikanska Republikanska kongressen accepterade deras nominering till president 1858, sade: "A house divided itself cannot stand".

Universitetets högerhökar och allmäna olyckskorpar får kraxa så högt de vill. Hur man än vänder och vrider på det är studenterna för tillfället aktivt upptagna med att gräva bort sin egen grund och underminera det gemensamma problem vi alla står inför. Innan man inser det -- och förhoppningsvis lyckas mobilisera soffliggarna i processen -- är vi, i brist på mer färgglada uttryck, rökta.

Politisk polemik gör sig verkligen bäst klockan fyra på morgonen, men ljuspunkter finnes: på onsdag trampar jag götaländsk mark igen, för första gången sedan i julas. Man får njuta av det som ges en.

Storebror ser dig

Jag är inte död. Jag har bara studerat.

Planen var ursprungligen att innevarande blogginlägg skulle ackompanjeras av egentagna bilder, men det orkanliknande vädret som sveper över Strathclyde för tillfället -- och har lett till att den lokala poliskåren har varnat plebejer och patricier för att resa, såvida de inte absolut behöver det; varningar som inte har hörts sedan en halv decimeter snö lamslog Storbritannien i december -- var nog för att övertyga mig om att sådana fasoner får vänta tills nästa gång (som jag garanterar kommer dröja mindre tid än tre månader). Dagens subjekt är såpass välkänt att det likväl knappast krävs grävande journalistik för visuella bevis gällande dess existens.

University of Glasgows huvudbyggnad, döpt efter dess arkitekt, Gilbert Scott, är Storbritanniens näst största neogotiska byggnad efter Palace of Westminster, Houses of Parliaments (notera pluralis) hemvist. Den i högsta grad prominenta spiran är i mångt och mycket universitetets de facto symbol, vilket är ganska naturligt med tanke på att spektaklet är synligt från en väldigt stor del av staden. Sannerligen, om jag kikar snett ut genom ett av mina fönster kan jag se det vid horisonten, och Murano Street känns vanligtvis som andra sidan jorden i förhållande till campus.

Planen är inte att gräva ner mig i djupare arkitektoniska resonemang den här gången, det ämnet planerar jag att ta upp i nästa inlägg. Därmed frångår jag diskussioner om byggnaden i sin helhet, och fokuserar istället på just tornet.

Själva syftet med arkitektur är att väcka känslor, om så sjukhusrummens syfte att väcka komfort; den fascistiska arkitekturens syfte att få människan att känna sig liten; eller Gaudis sannolika syfte att endast förvirra åskådarna. Gilbert Scott Buildings syfte tycks ha varit att profetiskt modellera Harry Potteruniversumet, med tanke på att den vanligaste reaktionen vid första syn tenderar att vara "Hogwarts!". Själv är jag en kultiverad man långt bortom mina barndomsfascinationer och relaterade sålunda istället till sagor om Kung Artur och diverse riddare i hans entourage. Jag ska dessutom inte förneka att jag är såpass fåfäng att en flådig huvudbyggnad definitivt influerade mitt beslut att börja studera här.

Å ena sidan vänjer man sig med tiden vid att ha vad som liknar en korsning mellan borg och medeltida katedral i blickfånget var dag man går till föreläsningar och seminarier, men å andra sidan förblir det en såpass mäktig syn att man då och då stannar och beundrar den. Det där jämrans tornet har dessutom en märkligt motiverande effekt, åtminstone för min del. Föreställ er en dag med seminarium klockan tio, efter vilket man vandrar över till biblioteket. Efter en räd i bottenvåningens Short Loan Collection stånkar man upp för trapporna till kafeterian en våning upp, där man köper en baguett; två Red Bull; och ett paket tuggummin som substitut för frukosten man inte hade tid att äta innan man halvsprang till universitetet. Man letar upp en fåtölj och glufsar i sig sin näringsmässigt bristfälliga föda -- även om det är värt att notera att bagetterna innehåller spenatblad -- medan man läser dagens The Independent för att känna sig upplyst och politiskt medveten. Därefter tar man hissen till nionde våningen och kniper ett bord mellan hyllor fulla av 1800-talsböcker gällande tysk lingvistik, vid vilket man hugger in på bokhögen för att analysera 1920-talets hyperinflation och dess rötter.

Någon gång vid åtta-nio på kvällen stapplar man ut igen. Det är natt, och det är satan så kallt. Bibliotekets brutalistiska mastodontbyggnad reser sig bakom en, glaspanelerna på Fraser Building återger det apelsinfärgade skenet från gatlyktorna och jävlar i havet vad det är kallt. Du funderar på vilken snabbmat man ska plocka upp på vägen tillbaka och om du ska vinka en taxi i korsningen av Great Western Road och Queen Margaret Drive för att inte riskera att stöta på otrevliga gäng av lågutbildade och aggressiva knivviftare. Någonstans i bakhuvudet noterar du dessutom att nästa dag får se likadan ut om uppsatsen både ska komma in i tid, och vara av någon sorts akademisk merit. Du känner dig trött; rent av djävligt trött.

Du drar rocken tätare runt dig och huttrar till. Promenaden kommer få upp kroppsvärmen igen, en pasta carbonara från Little Italy fyller magen för några timmar och om du tar hållet via Great Western och Kelvin Drive så undviker du de otrevligaste passagerna. Du styr stegen hemåt, men inte utan att först slänga en blick över axeln, och där står det precis som det gjorde när du gick in i biblioteket en halv dag tidigare: tornet reser sig mot natthimmlen som om det försökte nå den. Fasaden är upplyst av välplacerade strålkastare som kastar skuggor lika mycket som de ger ljus, och du får intrycket av att någon däruppe i toppen tittar ner på dig, som för att se hur det går; som för att påminna om vilka som vandrat precis samma gata tidigare: premiärministrar, partiledare, kyrkomän, den moderna ekonomins fader och koldioxidets upptäckare.

När du åter börjar gå känns stegen lättare och morgondagen betydligt mindre trälig, för du vandrar med en märkligt väckt övertygelse om att du är en del av något större, och även om du hittills knappt ens kan kvalificera som fotnot i universitetets akademiska historia så känner du dig som en del av den akademiska tradition som residerat på Gilmorehill i hundra och några år, och i Glasgow stad i över femhundra år. Det får dig att känna dig betydligt viktigare än du är, och full av nyväckt hybris bestämmer du dig för att få ett A på uppsatsen och att rulla hatt nere vid Sauchiehall Street så fort den är inlämnad, både på grund av lättnad och över att tillhöra en tradition av akademisk excellens. Inspiration kan väckas på de märkligaste sätt, och i ditt fall väcks det av det neogotiska tornet högst upp i West End.

***

Det börjar bli dags att göra något av den här dagen. Jag har en deadline för min uppsats i Economic & Social History klockan fyra, men den lämnade jag in redan igår. Orkanen ryter fortfarande utanför och bakfyllan har nått en sådan nivå att jag är brutalt hungrig. Dags att logga ut och mästra stormen under en promenad till Tesco.

'Til next time.

Red Clydeside

Se inte en lägre frekvens av uppdateringar som ett tecken på att jag har tröttnat; se det snarare som en indikation på att jag vill få in mer substans i mina inlägg än "idag har jag gjort a, imorgon ska jag göra b". Speciellt då det akademiska året nu börjar få upp ångan och har nått marschfart, med allt vad det innebär. Den senaste timmen har spenderats med mina anteckningar angående en sociologisk artikel rörande klassmobilitet i Storbritannien. För all del, ha ett smakprov:

"It could therefore be said that the cross-cohort decrease in intergenerational fluidity as regards quintile income position comes about through such fluidity moving closer to the lower and essentially constant level that is found in the case of class."

Det kan vara en cynisk gissning, men jag antar att herrar Erikson och Goldthorpe inte fick några särskilt smickrande betyg i litterär gestaltning. Eftersom jag likväl arbetat mig igenom en rapport på tjugo sidor inkluderande bibliografi och fotnoter så ser jag mig dock berättigad att filosofera lite, snarare än att göra aktiv, akademisk nytta.

Det är ofta lätt att märka att man är i ett främmande land. Hade jag vaknat en morgon i ett rum jag inte kände igen och gått ut på det jag idag känner som Queen Margaret Drive så hade jag sannolikt kunnat lokalisera mig i Storbritannien, och inte endast genom synen av BBC Scotlands gamla palatsliknande sandstensresidens. Trottoarerna består av en sorts spruckna betongplattor snarare än asfalt, bilarna kör på vänster sida av vägen och det finns övervägande fler rödhåriga människor på stadens gator och torg än jag sett i det Gamla Landet.

En annan egenskap som dock är väldigt typiskt för Skottland i allmänhet och Glasgow i synnerhet är dock de flesta medborgares politiska hemvist. Medan det svenska folkhemmet omdefinieras av en högerallians så är Skottland, om inte rött, så åtminstone orange: minns att Liberal Democrats partifärg är gul. Efter lite mer än en månad här -- faktum är att det imorgon är en kalendermånad sedan Fresher's Week började, ett faktum som är lika skrämmande som överväldigande i sin illustration av tidens förgänglighet -- kan jag från minnet dra två som bekänt sig som Tories, alltså tillhörande Conservative Party: Moderaternas onda brittiska kusiner. En av dem var inte ens skotte, utan engelsman på besök från London.

Om man tittar igenom den brittiska arbetarrörelsen består den av idel skottar; tittar man igenom dess kommunistiska fraktioner är det näst intill lönlöst att vila blicken på någonting söder om engelska Yorkshire. I början av nittonhundratalet ledde den ökade radikaliseringen i Glasgows varvs- och allmäna arbetarkvarter till den epok som kallats "Red Clydeside": det hela började med en strejk på symaskinsfabriken Singer, och ledde via vilda krigsprotester under första världskriget och strejker för bättre bostadsförhållanden till the Battle of George Square 1919. Sextiotusen arbetare samlades i strejk på torget för att kräva en fyrtiotimmarsvecka. Upploppet som så småningom bröt ut kunde inte kontrolleras av polisen, och ledde till att den brittiska regeringen skickade in en tiotusen man stark trupp för att kväsa vad som beskrevs av den skotska statssekreteraren som "en bolsjeviksk revolt". Minnet av ryska revolutionen var färskt även i Storbritannien.

Ledarna Willie Gallacher, Manny Shinwell och David Kirkwood fängslades, och man kom så småningom fram till en överenskommelse med fackföreningarna vilken ledde till fyrtiosju timmars arbetsvecka; jag är alltför partisk för att uttala mig om "förbättringen" i annat än sarkastiskt dräpande former, så jag låter bli.

I valet 1922 valde Skottland 29 MPs från Labour, bland dem strejkorganisatörerna Shinwell och Kirkwood; valet 1923 ledde till att Storbritanniens första socialdemokratiska regering under Ramsay McDonald bildades.

Red Clydeside må närma sig hundraårsjubileum, men Skottland har förblivit rött, om än i ljusare nyans. Att attityden fortfarande är fast förankrad kan man nog till viss del tacka Mrs Thatcher för -- det torde väl i och för sig vara det enda hon är värd att tacka för. Hur som helst är det, utan att lägga vidare tonvikt vid min personliga politiska övertygelse, en om inte annat intressant kontrast att komma ifrån ett land som med åren näst intill malströmslikt dras emot mitten, till ett som inte tvekar en sekund om vilken sida av mitten det tillhör.

***

För att, så här på sluttampen, frångå diverse politiska filosoferingar -- som för övrigt konkretiserades i dagens föreläsning i sociologi på den gode Karl Marx; en föreläsning som levererades med en misstänksamt övertydlig entusiasm -- kan tilläggas att jag mår väl och börjar få viss fason på mitt rum. Elementet är fortfarande bara igång två gånger om dagen, med resultatet att jag nu sitter och huttrar i fleece men i gengäld kommer vakna svettig vid niotiden imorgon. Vår Gestapoliknande hyresvärd har även via e-mail påmint oss om att det är strikt förbjudet att ha affischer och dylikt på något annat ställe än anslagstavlan. Med andra ord kommer affischerna helt enkelt tas ner för en eftermiddag när rummet ska inspekteras i november.

Själv minns jag en korridor i Lund där vi knappt ens fick någon skit när vi borrade hål i kökstaket. Det var tider, det; men inte kunde jag köpa öl i mataffären där, så jag antar att Skottland fortfarande leder.

Varför Delphi trots allt var bättre än Murano Street

Efter att tidigare ha sablat ner på delar av det svenska universitetsväsendet känns det, såhär tre veckor efter flytten från det Gamla Landet, som läge att påpeka att kära Lund trots allt är överlägset Glasgow på vissa punkter. Främst bland dessa är det av universitetet tillhandahållna boendet.

De möjliga SSKK:are som kan tänkas läsa det här skakar säkerligen vantroget på huvudet. Har han redan glömt allt? Hur AFB byggde en mur, hur vi myglade oss runt bestämmelser och direktiv utan logik, och de konstanta hoten om vräkning i samband med fester av fin kaliber?

Pojkar och flickor, ni har ingen aning. SSKK hade, anda och vilja till trots, inte överlevt en termin i det Stasiliknande system som är wardens, senior residents och security. De förstnämnda är våra hyresvärdars anställda, som ska se till att diverse regler efterföljs. Bland dessa finnes att ingen rökning får ske på balkongen; att det ska vara tyst vid 23:00 (vilket visserligen är mer generöst än 22:00-regeln som på vissa håll gäller i Lund -- skillnaden är att den här kan få säkerhetsvakter att storma in i ditt kök och ryta om tystnad och regelbrott); att böter kan ske om köket är för stökigt; och att man inte får ha gäster på rummet i mer än tre dagar. Dessa måste dessutom checkas in i receptionen.

Senior residents är ett steg ner i näringskedjan. Dessa är "äldre" studenter som alla tycks gå tredje året och likväl vara lika gamla som mig, och givet in dedikation till sina arbetsuppgifter var de alla sannolikt mobbade på dagis. Deras huvudsakliga arbete är att rapportera störningar, så att någon ska komma till vår korridor och berätta för oss att vi är hemska människor som ska hålla käften efter elva. Jag antar att jag inte behöver tillägga att vår senior resident knappast är särskilt populär.

Security är, namnet till trots, ganska så reko. Styrkan består huvudsakligen av äldre män som, hör och häpna, har både en del överseende och en gnutta humor. Likväl indikerar deras existens en markant skillnad emot Lund; där AFB i värsta fall ringde in Securitas att kontrollera våra större fester vid ett tillfälle under kvällen, så är denna styrka aktiv dygnet runt. Kombinerat med faktumet att kollektiv bestraffning tydligen fortfarande är vanlig praxis i Storbritannien så kan man utan större bryderier konstatera att man här hålls i betydligt kortare koppel än i Lärdomsstaden.

Avslutningsvis kan konstateras att korridorerna generellt har delade duschar och toaletter, vilket har en tendens att funka finfint tills dess att någon under en festnatt skiter på toastolen snarare än i den. Toppa med faktumet att dörrar och väggar är papperstunna och att kyl- och frysutrymme är exakt 50% av motsvarande i Lund, så kan man bortom allt tvivel konstatera att jag saknar Delphi så att det svider.

"I sitt anletes svett", eller: Livet utanför klubblokalen

En sak som de flesta av västvärldens universitet har gemensamt är att det emellanåt är lätt att glömma varför man är där. När en så stor del av ens dag och vardag kretsar kring att koka snabbnudlar mitt i natten; gå in i första bästa korridorkök där det verkar vara fest, och låtsas att man känner alla; eller att på nattklubbarna surfa genom folkhavet i jakt på äventyr, vänner och flickor med väldoftande hår, är det till och med mycket lätt att glömma att universitetets huvudsakliga syfte är att bistå med en utbildning.

Sanningshalten i ett sådant påstående kan visserligen diskuteras. Tillåt mig att utveckla, innan jag anklagas för att endast ta förmånliga studentlån i syftet att leva livets glada dagar: universitetets utsprungliga existensberättigande var visserligen att ge en utbildning till unga människor, inte sällan i samband med religiös praktis. Det är ingen slump att de flesta av västvärldens äldsta universitet ursprungligen grundats av kyrkoväsendet; mitt eget University of Glasgow grundades på påvligt initiativ 1451, genom en bulla signerad Nicolaus V. Sedan dess har det dock sekulariserats; moderniserats; och sett otaliga upptäckter komma och gå. Dåtidens asketiskt flitiga studiemiljö står sällan att finna i nutiden.

Sant är att många utbildningar fortfarande tar en ansenlig mängd tid och tankekraft i anspråk, men oavsett om man råkar vara den ambitiösaste av medicinare eller jurister så går det inte att ignorera det liv som vuxit fram utanför studiesfären i form av kårer; studentföreningar; högtidsfiranden; och sociala sammanhang. För att göra resonemanget kort och lättsmält kan man med fördel citera Glasgows nuvarande Rector* Charles Kennedy, före detta ledare för Liberal Democrats tillika före detta student vid universitetet, när han talade om Glasgows två kårer: "The university might be the ones giving you your degree, but [the student life] will be giving you your education."

Bevingade ord, och sanna. Universitetet är inte endast till för att tillgodogöra sig en utbildning som säkerställer en lön i sådan storlek att du alltid kan förse dig med den senaste miljöbilen från Volvo, utan även för att växa som människa. Aldrig igen kommer man vara lika mottaglig för nya intryck, och aldrig igen kommer man formas lika drastiskt till den människa man sedan ser i badrumsspegeln tills dess att man trillar av pinn.

Själslig utbildning eller ej, så går det inte att undvika att märka att skolan börjat på riktigt. Föreläsningar i byggnader döpta efter 1800-talskemister avlöser varandra, och billiga luncher på kårer eller indiska restauranger följer på löpande band. Jag har redan observerat många skillnader emellan Skottland -- eller för all del, Glasgow -- och Sverige: bland annat är trafikljusen gröna betydligt kortare tid, och det finns ingen smörolja i affärerna. De mest drastiska skillnaderna märker man dock som student vid samhällsvetenskaplig fakultet: istället för det stympade schema som fanns att tillhandahålla i Lund, med max tre timmars lektionstid i veckan, erbjuds mer genomgående föreläsningar på samma tid och plats tre gånger i veckan sida vid sida med veckoliga seminarier. Utöver detta infaller en betygspåverkande uppsats var termin.

En utbildnings kvalitet kan aldrig mätas kvantitativt efter arbetsbörda, oavsett vad vissa folkpartistiska krigare tycks anse. Strikt sett erbjuds inte mycket mer schemalagd studietid här, än i Lund. Likväl är skillnaden överhängande, framför allt i vad som förväntas av en student: utöver lektionstid förväntas man spendera 35 timmar i veckan (!) med studier på egen hand. Självklart spenderar ingen förutom de mest neurotiska; ambitiösa; eller socialt missanpassade samhällsvetarna eller humanisterna så mycket tid på sina studier, men det är likväl en indikation på att kraven är högre, och att man som följd tvingas lära.

I Lund lyckades jag knappt kugga en tenta i socialpsykologi ens om jag försökte.

Jag är inget fan av den militaristiska korsriddare som för nuvarande (och, tydligen, för fyra år framåt; tack för det, Sverige) sitter som svensk utbildningsminister. Jag måste dock ovilligt hålla med honom i sak, när han säger att det saknas krav i det svenska utbildningssystemet, om inte annat så på universitetsnivå. Efter ett år i Lund vet jag vilken veritabel guldåder det är av kreativitet, inspiration, intelligens och vilja att förändra världen, och jag kan inte låta bli att känna att det slösas bort någonstans i röran av inställda föreläsningar, nedskärningar och minimikrav för intag och avancemang i högskolan.

University of Glasgow kommer visserligen, likt alla brittiska lärosäten, få sin släng av spararyxan när David Cameron och grabbarna ska få ordning och reda på ekonomin. Likväl är jag efter en vecka här, mer inspirerad att lära än jag var efter en termin i Lund.

Det satsas för lite på det svenska högskoleväsendet. Var jag inte säker på det innan, så är jag det nu. Hur ta vara på den samlade kraften hos studentkroppen, och hur hjälpa studenterna att komma dit dem vill, intellektuellt såväl som själsligt?

Det är inte upp till mig att avgöra, men ställa frågan kan jag alltid.

***

När jag gick till sängs, någon gång tidigt i morse, dansade två av mina vänner på köksbordet till Mumford & Sons "The Cave". Det var en vacker syn till en vacker låt, och en påminnelse om vilket år det här, redan innan älskade septembers utträde, är på väg att bli.

Kvällen har potential att bli grisig, då inga föreläsningar förekommer på fredagar för min del.

*= Ej att förväxla med den svenska termen rektor, som på engelska motsvaras av principal. Den som vid skotskauniversitet tituleras rector är istället män och kvinnor, ofta kända, som väljs av studenterna att representera dem gentemot universitetet. Bland tidigare rectorer för Glasgow märks Mordechai Vanunu -- en israelisk kärnvapenmotståndare som hela sin tid satt i husarrest, och därmed aldrig besökte Glasgow -- och Jimmy Reid, en av det röda Glasgows mest kända fackföreningskämpar. Den senare höll vid sin installation som rector ett tal som dagen efter citerades i New York Times, och jämfördes med Abraham Lincolns "Gettysburg Address".

Vissa läsare av den här bloggen kommer uppmuntras av nyheten att den gamle skojaren John Cleese vid ett tillfälle satt som rector vid University of St. Andrew's, någonstans längs den karga, skotska östkusten.

En veckas minnen och luckor

Medan valets dyningar långsamt planar ut i ett skandinaviskt land bortom Nordsjön sitter jag i ett rum med en stor klädhög på golvet, och ett numera fungerande element. Precis som valet precis börjar försvinna ur ens medvetande börjar Fresher's Week på riktigt att förflyttas till minnets imperfekt. Innan de spridda minnesbilderna av åtta dagars fest helt försvinner tänkte er nestor skriva ner en del reflektioner kring galenskapen, och förhoppningsvis kunna täta en och annan lucka för egen del.

Allt sker självklart bohemiskt utan kronologisk ordning eller inbördes sortering.

• Det tog oss en natt att bli den designerade "Party flat". Vi satt stillsamt och diskuterade när vi skulle gå ut, när plötsligt ett gäng rödklädda faddrar från QMU stormade in i köket och med lika delar morot och piska drog ner oss till bottenvåningen för dryckeslekar. Sedan dess har det gått utför.
• Dagen efter, när ytterligare fyra flyttat in och tio av tolv kadetter var på plats, var vi även kända som "the lads' flat". Kvällens fest -- till vilken faddrar från både GUU, GUSA och till och med en förrymd QMU:are vid namn Kev, hade dragit sig -- cementerade ryktet. Vårt kök demolerades dagligen fram till torsdagen, fem nätter på raken. Eller för den delen sex, om du räknar in fredagskvällen när mina kamrater satt och skrålade och söp sig fulla utan gäster.
• En rödhårig tjej från Liverpool pratades med i två timmar med, och pussades på därefter, i måndags (eller var det tisdags?). Hon hörde aldrig av sig igen.
• Söndagen eller måndagen -- som ni märker har det hela, likt stenciler i en vattenpöl, flutit ihop till en enda degig massa -- hamnade jag av en slump ensam på GUU. Resultatet var att jag krökade bort både minne och £40 med deras faddrar, och hade en kanonkväll. Vad exakt de fyrtio quiden spenderades på står dock fortfarande skrivet i stjärnorna, och jag hoppas mest att det inte är något olagligt.
• Bakfyllan har varit överkomlig; magen mindre så.
• Jag har totalt fem nummer i min telefon vars ägare jag står helt handfallen att komma ihåg.
• The Fraser Building, f.d. "The Hub" på campus, serverar lagad mat för cirka £2,5. Mat finns även på SubWay i GUU:s huvudbyggnad, och i The Food Factory på QMU:s översta våning. Ett indiskt ställe kallat "The Curry Leaf" på Byres Road serverar curry med dricka för £5 till lunch. Lunchmässigt kunde SverigSäke inte saknas mindre.
• Ashton Lane, gränden som alltid smälls upp i reklam för Glasgows West End, har visat sig vara endast hundra meter lång.
• En tjej på våningen under oss har konstaterat att jag alltid tycks vara halvnaken när hon kommer upp till vår korridor. Jag skyller på kosmiska sammanträffanden men hon verkar misstänksam.
• Totalt fem svenskar och fyra finnar har hittills påträffats.
• I måndags väcktes hela Cheviot House av brandlarm halv åtta på morgonen. Samma rum har därefter utlöst brandlarmet ytterligare två gånger.
• Guinness serveras i plastglas i GUU:s Beer Bar och smakar likväl bättre än den i det gamla landet.
• Skottarna reagerar generellt mycket negativt på det svenska valresultatet.
• Vår hyresvärd har hotat våra rökande korridorskamrater med vräkning om de röker på balkongen en endaste gång till.
• Badkaret -- ty ett sådant har vi -- har använts för fest två gånger.
• 30% av alla plastkassar från mataffären går år helvete på vägen hem. Åh, Storbritannien.
• Att vandra över en bro och skåda ner i den ravin genom vilken floden Kelvin flyter är överväldigande vackert. Malmös kanaler kan känna sig kraftigt utmanade.
• Tennent's smakar inte så illa som man skulle kunna tro. Ljummen Stella smakar dock ännu värre än man kunde förväntat sig.
• GUU har nio barer och samtliga har besökts några gånger för mycket under den senaste veckan.
• Mina svar i "Never Have I Ever" på diverse förfester har permanent färgat bilden av svenskar som alkoholiserade och avtuppade.
• Återställare funkar.
• Klubbarna kan av okänd anledning inte göra Jägerbomb (alt. Svartbomben). Istället för att fylla ett shotglas och släppa ner det i ett helt glas med Red Bull hälls en shot upp i ett plastglas av standardmått -- ty ej heller shotglas tycks vara på modet här -- och späs ut med lite Red Bull. Ingen förstår min klagan, och när jag hinkade i mig riktiga bombar på förfesten i lördags såg de på mig med skepsis och konstaterade att jag gjorde fel. Åh, Lund, where hast thou gone?
• Några av mina korridorare verkar, om möjligt, ännu mer förstörda än mig.
• Skumparty är kul, tills skummet kommer och letar sig in i öron; ögon; näsa och hals. Jag får erkänna mig mossig och väljer att kalla konceptet för galenskap.
• Synen som allt eftersom tornar upp sig när man tar rulltrappan från tunnelbanan till Glasgows centrum är en typisk sådan där syn som man aldrig kan tröttna på.

Jag missar sannolikt en hel del, men det är att vänta. Veckan har varit lång, händelserik och helt underbar: som en följd har många minnen smält ihop med varandra, och andra har helt enkelt förlorats redan samma natt. Nästa steg i livsstegen torde vara förvandlingen från nyanländ fyllkaja till hårt arbetande student, men jag har hopp om framtiden. Om inte annat får jag väl säga att det svenska valresultatet varit en oväntat kraftig motivation för mig att plugga Politics i fyra år; jag antar att jag borde tacka svenska folkets ljusskyggare delar, men jag tror jag låter bli.

Fridens till nästa gång.